I-landsproblem och U-landsproblem, finns det?

Kristin Lundells krönika i SvD fick mig att fundera över vårt engagemang, eller vår brist på engagemang, i världens problem. Bakgrunden är att hon tidigare skrivit en krönika där hon kritiserat att inga kvinnor var nominerade till Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes i år. För detta fick hon kommentarer om att det väl ändå var ett i-landsproblem. Så här skriver hon:
"Det största i-landsproblemet är alla dessa människor som hela tiden ska gasta om att något skulle vara ett i-landsproblem. Som om de skulle vilja få någon att tro att de – i och med det – blev störda i sitt brinnande arbete med att lösa u-ländernas alla svårigheter"
Men vad är egentligen ett i-lands respektive ett u-landsproblem?
- att världens mest gynnade miljard människor slänger så mycket mat så att det skulle räcka till att ge mat åt den miljard människor som har det sämst?
- att min vän här inte berättar för sina föräldrar att hon är allvarligt sjuk bara för att de inte har råd med behandlingen?
- att en annan bekant här inte har parkeringsplats åt sin nya Toyota Landcruiser?
- att man här fortsätter att elda kol och att man i västvärlden fortsätter att åka bil överallt?
Världen är full av orättvisor och problem, stora eller små, som vi alla kan hjälpas åt att lösa. Om vi inte är för upptagna med att racka ned på varandra förstås. Vad världen behöver är engagerade människor som gör något åt de problem som engagerar dem. Oavsett om det rör att förbättra sina barns skola, peka på förlegade sexistiska strukturer eller bekämpa världssvälten.
Eller bara finnas till för någon som behöver oss.