Jordbävning 6,3 på Richterskalan

Inatt klockan tre lokal tid vaknade vi av att marken skakade. Vi vuxna var lite förberedda för det var en lite skakning igårkväll just när vi skulle somna "varför rycker du i madrassen? -Jag gör ingenting, det är ju du som gör så att madrassen hoppar". När vi sedan vaknade av den större jordbävningen så var det inget snack om vad det var.
Barnen hade också vaknat för deras våningsäng knakade högljutt när den skakade i sidled. Skakningarna höll i sig i ungefär 10 sekunder.
Enligt uppgift ska jordbävningen ha mätt 6,3 på Richterskalan (earthquake.usgs.gov) och haft sitt epicentrum i bergen ca 35 mil väst om Urumqi. Inga dödsfall har rapporterats men 17 personer uppges ha skadats.

Ny puts eller Allt går lättare om man hjälps åt

Vårt grannhus håller på och får ett ansiktslyft. Även om det ser läskigt ut på väggen till sjuvåningshuset så har de iallafall säkerhetsselar.
Ibland kan det vara svårt att nå, så då är det bra att hjälpas åt (se den andra bilden).

Åka buss ett rent nöje

Idag fyllde jag på mitt busskort med motsvarande 100 kr. Det räcker till 110 resor eftersom man tjänar 10 öre per resa om man har busskort (normalpriset är 1 kr/resa). Det är som ni förstår inte för att spara pengar som jag har ett busskort utan det är för att det är så smidigt att slippa hålla på med betalning när alla trycker på och ska ombord samtidigt på bussen (kösystem är inget man praktiserar här). Bussarna här har en rad med enkelstolar på varje sida och en bred gång i mitten där det kan få plats minst fyra rader med människor, på bredden alltså. De närmast stolarna håller i sig i stolarna och resten av passagerarna håller i sig i stroppar som hänger ned från taket. Hur många människor som går att få plats i en buss är okänt, för det går alltid att få plats med ett par till.
Vi har 9 olika busslinjer som stannar vid busshållplatser runt vårt xiaoqu. Det finns inga tidtabeller utan bussarna kommer med ett par minuters mellanrum, och är en för full så väntar man på nästa. Än så länge så har vi inte varit ute så sent eller tidigt att inte bussarna går. Mycket smidigt, och det är också därför mitt 110-resors busskort tagit slut på två månader.
När vi hade mindre barn så var det alltid någon som reste sig upp för att vi skulle få sitta men nu har barnen blivit så stora så att folk sällan reser sig upp för dem. Äldre, gravida och mammor med småbarn blir så gott som alltid erbjudna en plats och nu är det istället vi som erbjuder våra platser när tillfälle ges. Det ska dessutom göras med viss stil, personen som blir erbjuden platsen tackar oftast nej ett par tre gånger innan den accepterar. Idag på bussen var det en gravid kvinna och en äldre man som diskuterade vem som skulle ha den lediga platsen, men den äldre mannen avgick med segern efter säkert fyra ordväxlingar "sätt dig ner du, nej sätt dig ner du..." och kvinnan fick sätta sig ned. Samtidigt bland oss andra passagerare gäller det att vara snabb som en kobra för att få en plats efter någon som ska stiga av bussen.
Att åka buss här är mer en sport och ett nöje mer än ett nödvändigt ont, så vi saknar faktiskt inte bilen det minsta.

Cake pops!

En vän kom förbi och gratulerade i efterskott med dessa fina cake pops. Visst är de fina? Inte konstigt att hon öppnat ett eget litet chokladbageri här.

Stabilt väder

Stabilt inlandsklimat är bara förnamnet. Soligt och torrt varje dag, något varmare hela tiden. I år blir faktiskt första gången vi kommer vara här under den allra varmaste tiden - första året råkade Jesper ut för cykelolyckan, andra året hade vi ett bröllop att åka hem till och sista sommaren gick vårt visum ut sista juni - så det ska bli intressant. För många människor här får den här varma årstiden en extra dimension eftersom Ramadan i år infaller mellan slutet på juli till slutet på augusti. Det är olika hur strikt man tillämpar fastan men i de ujguriska delarna av staden kommer det märkas tydligt. Få restauranger öppna för lunch medan allt lever upp igen på kvällen. Återkommer till ämnet i slutet av sommaren.

Födelsedag!

En annan sida av staden

Skickar med ett par bilder av den här stadens andra ansikte. Det som har mycket lite att göra med skyskrapor och nya bilar utan har att göra med en gammal kultur som ibland har svårt att hävda sig i den snabba utvecklingen.

Glad midsommar!!

Önskar er alla en trevlig midsommar!

Arbetsdagen inleds

med upprop och instruktioner. Här är personalen på en restaurang längre bort på vår gata.

För vår del har dagen inneburit urstädning av köket, slängande av matvaror (buhää, havrekross som vi hade med från Sverige) och vilt sprejande. Allt för att bli av med små kryp vi hittade i ett hörn av köket i eftermiddags. På grund av de kalla vintrarna här så är vi förskonade från mycket småkryp, men någon gång ska väl vara den första.

Lite om att köpa kött och äta oxfilé

Det här är vår slaktare där vi köper kött. Som ni kanske anar från bilden så styckar man inte kött på samma sätt här som vi är vana vid. Man går till kötthandlaren och ber honom skära av en bit, men eftersom man (i vårt fall) bara vet att han är någonstans på mitten av djurkroppen och karvar så är det inte så lätt att avgöra hur man bäst ska tillaga köttbiten sen. Så det vi gjorde var att vi skrev ut en bild från internet med de olika styckdelarna av nöt och försökte peka och förklara att det var filén vi ville köpa.
Numera vet han vilken bit vi vill ha, och vissa dagar finns det och vissa dagar inte. Det krävs en del putsande när vi kommer hem och ibland blir det mycket köttfärs av sidobitarna som kommit med, men på det hela fungerar det bra. Betalar gör vi samma pris som för allt nötkött, f.n. 43 kr/kg, lamm är dyrare. Köttpriset har gått upp de senaste åren och är en av de prishöjningar som folk här klagar på. Vi tycker dock det är ett helt ok pris på oxfilé.

Matförpackningar

Jag tycker det är intressant att inte bara titta på vilken sorts mat som säljs i affärerna och jämföra med hemma, utan det är också intressant att jämföra skillnader i storlekar på förpackningar. På bilden ser ni de vanliga förpackningsstorlekarna på tre saker som vi har hemma:
- mjöl, säck 10 kg
- olja, plastdunk 2,174 liter (vanligast är dock 5l)
- mjölk, plastpåse 400 ml
I vår affär finns två mjölkprodukter, mjölk i plastpåse och sötad yoghurt. Att jämföra med säkert 15 olika slags matolja och 20 olika sorters soja.

På den undre bilden finns en snygg chipsförpackning i kartong som jag inte sett hemma. Chipsen inuti var dock inget extra.

To kao（考) or not to kao (烤）

Idag har jag genomlevt en muntlig tenta i kinesiska. Trots liten klass och vetskapen om att jag läser för min egen skull, blir det ändå nervöst. Kanske spelar också det ständiga jämförandet in, "idag ska vi se vilken av er som är den bästa studenten" är ju inte sådant vi är vana att höra av våra lärare hemma precis.
Nåväl, det hela gick bra.
Till middag blev det sen helstekt oxfilé med ugnsrostade grönsaker. Detta med att steka saker i ugn är inte kinesiskt. Elektriska ugnar ärvs här mellan utlänningar och vår har sett sina bästa dagar, men den fungerar. Att den inte är så välisolerad gör bara att ovansidan kan användas som varmhållningsyta eftersom vi som alla andra här bara har två gasbrännare att laga mat på. För att laga kinesisk mat är dock gasspisen perfekt, finhackat som steks på hög värme i mycket olja under kort tid. Inte lika bra till långkok och risgrynsgröt.

考 kǎo:
take an examination, test or quiz

烤 kǎo:
bake; roast; toast

Ny offentlig inrättning - eller att se det man tror man ser

I hörnet där vår lilla gatstump viker av från den större gatan Xingfulu (som faktiskt betyder lyckliga gatan) har de byggt en offentlig toalett. Det är ett litet eget hus där man kan betala motsvarande 50 öre om nöden blir för stor. Som alla toaletter här är det "hål i golvet" varianten, men rent och snyggt.
Nåväl, det intressanta med den här inrättningen är skyltarna bredvid varje dörr. Jag går förbi varje dag, och det är klart att det står Herrar på den ena skylten och Damer på den andra. Eller, vad står det egentligen?
Jo, det står 小便 respektive 大便 - det lilla ärendet och det stora ärendet. En dörr för varje.

Den blomstertid nu kommer

Igår hade vi skolavslutning i Swedish school of Urumqi. Vi hade diplomutdelning, Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Till och med glass efteråt (men här måste medges, annat bör vara gott här men glassen är inget vidare). Det enda vi saknade var mor-och farföräldrar. Och klasskompisar förstås.

Nudelshop

Jag brukar ibland säga att matlagning tar mycket längre tid här eftersom det inte finns halvfabrikat. Eller rättare sagt, inga av de halvfabrikat vi är vana vid hemifrån. Vi mal vår köttfärs själva, det finns inga frysta grönsaker att fixa på två minuter, ingen falukorv eller fiskpinnar att ha som reservmat.
Men det finns ju annan snabbmat att ta till. I det här nudel-bageriet (eller vad man ska kalla det) så köper vi nudlar som just kommer från degen, bara att ta hem och lägga i kokande vatten. Kostar motsvarande 2 kr per portion. Fast å andra sidan kan man ju köpa en portion nudlar med kött och grönsaker i den lilla restaurangen på hörnet för 12kr. Eller goda jiaozi (dumpings) för ett par kronor.
Det går ingen nöd på oss.

Stad i förändring

Som jag skrivit om förut så byggs det överallt här. Jesper och L tog cyklarna till en liten paviljong på en höjd i utkanten av stan. Där utövade de sin nya hobby - kranspaning. När de kom hem från cykelturen kunde de berätta att de enbart från den paviljongen kunde se 26 stycken höga byggkranar.
Den här bilden tog jag på vägen till skolan. Höghuset på andra sidan vägen fanns inte när vi var här senast, och det är nog bara en tidsfråga innan de låga husen med småaffärer rivs för att ge rum åt ytterligare ett höghus.

Mer hemkunskap åt folket

Kom hem från mina lektioner vid lunchtid och mötte två entusiastiska och mjöliga barn. Jesper hade haft hand om förmiddagens hemskola och förutom matte och läsning bestämt sig för att ha hemkunskap. Resultatet: dessa mini-pizzor till lunch. Supergott!

Bild idag, text i föregående post

En annorlunda värld

Igår var vi på besök i en annorlunda värld. En av Jespers bekanta från jobbet hade bjudit med oss hem till sin hemstad, Shihezi, på två timmars bilavstånd från Urumqi. Shihezi grundades i början av 50-talet och är en av bingtuan-städerna i Xinjiang. Bingtuan är en ekonomisk semi-militär organisation som bara finns i vår provins. Man kan läsa mer här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Xinjiang_Production_and_Construction_Corps
Kort kan man säga att efter att Kina formades 1949 skickades mängder av soldater västerut för att både lägga landet under sig men också bruka det. Eftersom avstånden var så stora kunde inte förnödenheter skickas, utan soldaterna fick odla upp marken och försörja sig själva. Efter en tid skickades kvinnor från övriga Kina för att bli fruar till soldaterna och samhällen grundades.
Dessa människor hade ett hårt liv. Ett nytt museum i staden visade vilka förhållanden de levde under. Vår kollegas fru (53 år) visade oss runt på museet och berättade om sin pappa som kom dit i början av 50-talet. Hennes mamma kom också dit från östra Kina och blev tilldelad honom som fru. Från 20 000 människor under 50-talet har nu staden vuxit till drygt 200 000.
Som de berättar var här tidigare bara halv-öken och nu finns en modern stad med breda gator och stora torg. I denna välordnade stad finns inga risiga hus, nästan inga minoriteter och en historia som är knappt 60 år gammal. Mitt i en provins där Marco Polo fann blomstrande handelsplatser redan på 1200-talet. Att komma till denna behagliga stad känns som man stiger in i filmen "the Truman show".
Barnen hade dock roligt i diverse åkattraktioner i parken, som drakbilen på bilden från igår. Roligast tyckte de iallafall var att snurra runt i plastcylindern på vattnet, vad nu det kan kallas.

Lägger med två bilder från museet. Den stora wide-screen bilden började med grus vid våra fötter som gick rätt in i bilden, häftigt.

Vår hall häromkvällen

Skor med bärare från nio olika länder.
Nya bebisar och gamla vänner.
28 grader utomhus.
Fler grader inomhus.
Fantastisk kväll.

I-landsproblem och U-landsproblem, finns det?

Kristin Lundells krönika i SvD fick mig att fundera över vårt engagemang, eller vår brist på engagemang, i världens problem. Bakgrunden är att hon tidigare skrivit en krönika där hon kritiserat att inga kvinnor var nominerade till Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes i år. För detta fick hon kommentarer om att det väl ändå var ett i-landsproblem. Så här skriver hon:
"Det största i-landsproblemet är alla dessa människor som hela tiden ska gasta om att något skulle vara ett i-landsproblem. Som om de skulle vilja få någon att tro att de – i och med det – blev störda i sitt brinnande arbete med att lösa u-ländernas alla svårigheter"
Men vad är egentligen ett i-lands respektive ett u-landsproblem?
- att världens mest gynnade miljard människor slänger så mycket mat så att det skulle räcka till att ge mat åt den miljard människor som har det sämst?
- att min vän här inte berättar för sina föräldrar att hon är allvarligt sjuk bara för att de inte har råd med behandlingen?
- att en annan bekant här inte har parkeringsplats åt sin nya Toyota Landcruiser?
- att man här fortsätter att elda kol och att man i västvärlden fortsätter att åka bil överallt?
Världen är full av orättvisor och problem, stora eller små, som vi alla kan hjälpas åt att lösa. Om vi inte är för upptagna med att racka ned på varandra förstås. Vad världen behöver är engagerade människor som gör något åt de problem som engagerar dem. Oavsett om det rör att förbättra sina barns skola, peka på förlegade sexistiska strukturer eller bekämpa världssvälten.
Eller bara finnas till för någon som behöver oss.

Kamel på vift

När vi var på väg hem mötte vi en man på flakmoppe mitt i kvällstrafiken. Inget ovanligt med det, förutom att hans kamel sprang bredvid...

Nationaldagsfirande

Så var det dags för den årliga nationaldagspicknicken. Med vänner från olika länder fikade vi och hade tipspromenad med frågor om Sverige. Även om ingen kunde förstå varför svarsalternativen skulle kallas 1, X, 2. Barnen byggde fördämningar i bevattningskanalerna och kastade frisbee. Trevlig eftermiddag.

Kvällsbadminton

I anknytning till vårt xiao qu finns en stor kontorsbyggnad. Den har en av stadens få riktiga parkeringsplatser. När alla åkt hem vid 7-8 tiden på kvällarna så används planen för cykling, hopprep och annan lek. Samt till att spela badminton. Unga och gamla, föräldrar med sina barn - alla spelar de badminton. Ikväll pågick 6 matcher samtidigt (men det gjorde sig inte så bra på bild).
Jesper provade också en ny variant:
http://db.tt/P2heCrMy

Intressant lektion

Idag hade jag en intressant lektion med min lärare i konversationskinesiska. Fortfarande irriterar jag mig på att han pratar själv större delen av lektionen men idag var ämnet så roligt så jag förlät honom för det.
Som ni kanske vet så har Kina officiellt 56 stycken folkgrupper, 55 är minoritetsfolk och sen tillkommer majoriteten Han zu - hankineserna. Idag handlade min lektion om det moderna Kinas nya folkgrupper. Här kommer ett par exempel:
- Ding ke zu. Par där båda har jobb och bestämmer sig för att inte ha barn (från DINK ett av få låneord jag stött på i kinesiskan)
- Ken lao zu. Universitetsutbildade som bor kvar hemma och lever på sina föräldrar istället för att skaffa sig ett jobb
- Zhui xing zu. Fans som gör allt bara för att komma nära sina idoler (ingenting oroar min lärare mer än sådant som får hans unga studenter att inte koncentrera sig på skolan)
- Nie nie zu. Finns mest i större städer som Shanghai. Hårt arbetande akademiker som är så pressade på jobbet så att de efter jobbet hänger i mataffärer och ägnar sig åt att krossa snabbnudlar i paket för att få ut sina aggressioner. Ni tror mig inte?!? Läs det här från The Economist: http://theeconomist.tumblr.com/post/16919241274/the-nie-nie-zu-the-crush-crush-tribe-are-so
Allt det här är förstås halvt på skämt men säger en hel del om vilka frågor som är viktiga för människor i Kina idag. Frågor om arbete, det enda ev. barnet och förhållandet till sina föräldrar.

Lägger med en bild på skolbyggnaden där jag har mina lektioner.

Blott Sverige svenska jordgubbar har?

Mangosäsongen är över för i år. Nu kommer jordgubbarna. Försäljarna har sina kärror rågade med berg av jordgubbar som de öser från med en skopa. Men....jordgubbarna är undantaget som bekräftar regeln att all frukt är bättre här än i Sverige. Utom jordgubbarna. De är mindre och torrare här, och så är de inte röda rakt igenom. Något att trösta sig med om försommarvädret inte är det bästa, ni har i allafall godaste jordgubbarna.

Gästblogg - Att resa är att vidga sina vyer

Att resa är att vidga sina vyer, och ibland kan det hjälpa en även att se på Sverige på ett nytt sätt. Här har den senaste tiden vägar och trafikmiljö uppdaterats för att försöka hänga med explosionen av privatbilar. Bilar parkeras överallt, på trottoarer gångvägar osv. Vi har 1 bra cykelväg utmed en väg i utkanten av staden, bara det att den används av människor som övar på att ta körkort så det är inte det säkraste stället att cykla på heller. Vägarbeten är det normala här, inte bara för att kvalitén ibland är dålig utan för att de försöker hinna med att få plats med alla bilar. Den största trafikplatsen man bygger här i stan har 5våningar!
Allt detta innebär att det utan större svårighet går att hitta exempel på där det blivit lite konstigt. Bilden nedan visar ett övergångsställe som börjar och slutar i ett staket, hur ska man ta sig dit? Sånt har vi väl iallafall inte i Sverige?
Har du nån gång promenerat på gångbron över järnvägen från centrum i Borlänge mot Folkets hus? Bron slutar med en trapp ned till Jussi Björlingsväg men där finns inget övergångsställe! Eller betydligt allvarligare, har du cyklat Runn-leden mellan Falun och Borlänge? Under riksväg 50 i Ornäs måste cyklister och gående samsas med bilar på samma sätt som när trafikplatsen byggdes på 60-talet. Om det blir lite fel här i hastigheten kanske inte är så märkligt när vi inte klarat att rätta till alla tokigheter ens efter femtio år!

Jesper

Sommarvarmt