men vi vet inte var tåget ska stanna på vägen och inte riktigt när vi kommer att komma fram. Vi har åkt ett par timmar och landskapen på tågets bägge sidor är så olika som det kan bli. På vänstersidan gränsar vi mot öknen och landskapet är torrt och brunt. På högersidan är det bevattnat och små byar av tegelstenshus dyker upp mellan åkrarna. Majs, solrosor och vindruvor men mest bomull odlas.
I mitten av ingenting kommer plötsligt en stad under uppförande. Ett kraftverk och en skog av 20-våningshus som håller på att byggas. Det är fler byggkranar än vi kan räkna.
Den här järnvägen byggdes 2009 och den gör det möjligt för sådana som oss att komma resande, men också för folk att flytta till den här delen av landet.
Ytterligare ett par timmar senare har vi kommit upp i bergen. Tunnlarna avlöser varandra och en är så lång att E frågar vad som skulle hända om den aldrig skulle ta slut. Ute på andra sidan skär en liten flod genom det karga landskapet och ger en strimma av grönt, lite buskar och träd. En oas kanske man kan kalla det.
Har resan något mål, eller är det bara resandet som är målet? Faschinerande vyer i alla fall. Bevis för hur livsavgörande vattnet är för världen och för att det ska kunna grönska och frodas.
SvaraRadera