Avsked

Vi har just haft vårt första riktigt sorgliga avsked. Barnens bästa vänner (kanske även våra) här har under de senaste två veckorna sålt eller gett bort alla sina saker för att flytta hem efter många år här. Ikväll hade vi sista middagen ihop på vår favoritrestaurang och fikade hemma här efteråt. Vi hade gjort fotocollage med bilder från de här åren men det är inte mycket mer man kan skicka med några som ska flytta med 20 kg per person i bagage. (Kan i och för sig vara en nyttig tankeövning, vad skulle du ta med dig från ditt hem som får plats i en 20 kg resväska? Om du skulle behöva göra dig av med allt annat?) Visst, man kan skicka saker och jag ska gå till posten imorgon för att skicka iväg ett par kartonger åt dem eftersom damen på posten inte var där idag, men vad skickar man om det kostar motsv 75kr/kg som du betalar själv?

Det blev många tårar när det var dags att säga hejdå. När man lever så här långt från sin riktiga familj och släkt blir vännerna en slags extra släktingar, det är dem man firar jul och födelsedag med och det är dem man frågar om hjälp med barnvakt eller att fixa saker. Den här familjen och vi kommer från olika världsdelar och vi vet inte när vi kommer att ses igen, så det blir inte så mycket att trösta barnen som att gråta med dem. De frågar hur länge det kommer kännas så här sorgligt:

- mamma, tänk om jag kommer att missa honom lika mycket som min kusin

- ja vännen, jag missar dem också

 

Skickat via Blogsy