Det var lite speciellt att resa som en deltagare på en kinesisk gruppresa. Vi kommer ju från en mycket individualistisk västerländsk kultur, och till det kommer att vår familj är van att resa själva till konstiga ställen och få ta sig fram på egen hand. Kontrasten mot resan till Kanas kunde inte varit större.
Vi var 16 personer och en reseledare från Jespers workunit. Kanske hade de andra fått något program i förväg, men om de fått det var det inget vi hörde det pratas om eller inget papper som någon någonsin tog fram och tittade på. Ingen verkade tycka det var det minsta konstigt att man inte visste vart man skulle åka, varför bussen stannade eller när man skulle ses för middag. Och varför inte? Behöver man verkligen veta allting i förväg? Vi upptäckte ju efterhand att bussen stannade för toalettpaus ungefär varannan timme, att när det var lunchdags stannades det vid en restaurang och guiden var in först och beställde maten, och när vi checkat in på hotellet så knackade reseledaren på dörren efter en halvtimme och sa att det var dags för middag. De tog verkligen hand om oss.
Det blir nästan lite meditativt, att släppa kontrollen och bara följa med. Vad gör väl en timme, eller två, eller kanske tio i en buss så länge man får se nya saker utanför fönstret och man får stanna och äta eller gå på toa när man behöver? Dock kunde vi inte avhålla oss från att använda GPS-en på Jespers telefon för att åtminstone ha lite hum om var på kartan vi befann oss, och kanske ge oss på en gissning vart vi var på väg.
När vi kom till Kanas lake var det fullt av kinesiska turistbussar på parkeringen. Vissa grupper hade oranga hattar, andra vita kepsar eller speciella flaggor. Vår grupp hade inget eget kännetecken (vilket var lite skönt, det kan ju vara någon måtta på kulturanpassningen) så vi försökte att inte tappa vår lilla grupp ur sikte. Vi hade ju ingen aning om när bussen skulle gå tillbaka och biljetterna in i parken hade reseledaren hand om. Vi insåg dock rätt snabbt att även om vi skulle tappa bort dem så skulle det inte bli så svårt för dem att hitta oss. I det stora havet av kinesiska turister var vi de enda västerlänningarna.
Gud så likt våra amerikanska gruppresor! Riktigt komiskt faktiskt. Vi får visserligen ett program, men det har spruckit redan innan vi lämnat basen, och sedan fortsätter det så. I en grupp bestående av ca 30 nationaliteter blir det intressant att studera vilka som kan hantera det och inte...
SvaraRaderaÄven amerikanerna kör med lika t-shirts eller kepsar, men det har vi också sluppit hittills :-)