En kvällsbild

Solen går ner någon gång kring klockan åtta (lokal tid) här. Skillnaden mellan sommaren och vintern är ett par timmar, det brukar vara mörkt vid halvsex-tiden på kvällen under vintern.
Vi gick hem ikväll efter en middag med vänner. Det är fortfarande 27 grader varmt ute. Vi passerade moskén där kvällsbönen hade börjat (det är ju fredag idag) och från alla håll kom män småspringande för att vara med. Mycket folk överallt på gatorna och restaurangerna har bord utställda på trottoarerna för att få plats med alla som vill äta. Lika tomt som det är vid lunchtid, lika fullt är det på kvällarna med alla som bryter fastan när solen gått ner. Ramadan pågår en dryg vecka till, och jag tänker att det är tur att det inte är jag som behöver avstå både mat och vatten hela dagarna i den här värmen.

Kinesisk turist för ett par dagar

Det var lite speciellt att resa som en deltagare på en kinesisk gruppresa. Vi kommer ju från en mycket individualistisk västerländsk kultur, och till det kommer att vår familj är van att resa själva till konstiga ställen och få ta sig fram på egen hand. Kontrasten mot resan till Kanas kunde inte varit större.
Vi var 16 personer och en reseledare från Jespers workunit. Kanske hade de andra fått något program i förväg, men om de fått det var det inget vi hörde det pratas om eller inget papper som någon någonsin tog fram och tittade på. Ingen verkade tycka det var det minsta konstigt att man inte visste vart man skulle åka, varför bussen stannade eller när man skulle ses för middag. Och varför inte? Behöver man verkligen veta allting i förväg? Vi upptäckte ju efterhand att bussen stannade för toalettpaus ungefär varannan timme, att när det var lunchdags stannades det vid en restaurang och guiden var in först och beställde maten, och när vi checkat in på hotellet så knackade reseledaren på dörren efter en halvtimme och sa att det var dags för middag. De tog verkligen hand om oss.
Det blir nästan lite meditativt, att släppa kontrollen och bara följa med. Vad gör väl en timme, eller två, eller kanske tio i en buss så länge man får se nya saker utanför fönstret och man får stanna och äta eller gå på toa när man behöver? Dock kunde vi inte avhålla oss från att använda GPS-en på Jespers telefon för att åtminstone ha lite hum om var på kartan vi befann oss, och kanske ge oss på en gissning vart vi var på väg.
När vi kom till Kanas lake var det fullt av kinesiska turistbussar på parkeringen. Vissa grupper hade oranga hattar, andra vita kepsar eller speciella flaggor. Vår grupp hade inget eget kännetecken (vilket var lite skönt, det kan ju vara någon måtta på kulturanpassningen) så vi försökte att inte tappa vår lilla grupp ur sikte. Vi hade ju ingen aning om när bussen skulle gå tillbaka och biljetterna in i parken hade reseledaren hand om. Vi insåg dock rätt snabbt att även om vi skulle tappa bort dem så skulle det inte bli så svårt för dem att hitta oss. I det stora havet av kinesiska turister var vi de enda västerlänningarna.

Öknen

Efter att förut sett Taklamakan-öknens väldiga sanddyner mötte vi på vår resa norrut en annan typ av öken. Stenigare och med många olika färger på jord och berg. I bergen är det fåren och getterna som springer på vägen som bussen måste parera, i byarna i oaserna är det kor men här i öknen är det kameler som är i vägen. De är ståtliga djur som håller ihop i flockar. Vi sjunger om Kalle kamel och översätter till kinesiska (ni vet, "Kalle kamel har fem pucklar..."). Går bra på kinesiska också.
Men allt är inte vackert i öknen. Vi åker förbi oljefält där pumparna avlöser varann så långt ögat når. Sista timman av öknen på vägen tillbaka går lastbilarna med kol i skytteltrafik från kolgruvorna. Vår provins har 40% av Kinas kolreserver och drygt en tredjedel av oljereserverna. Mer positivt är att antalet soltimmar är så högt, potentialen för solenergi är stor. Man ser också solceller här och där, till exempel på varje mast längs vägen (se sista bilden) eller på gatlyktor utanför städerna. Kina är en av länderna i världen som installerar flest anläggningar för solenergi.

Kanas; exotiskt och hemlikt på samma gång

Efter att ha färdats fjorton timmar genom halvöken var det en lisa för ögonen när vägen slingrade sig uppåt och det blev grönare runt vägen. Tänk att träd kan kännas så välkomna, efter timmar och timmar genom stäpp och stenöken. Först enstaka granar, sedan lärkträd och när vi var nästan framme vid sjön, också björkar och smörblommor, hallonsnår och hundkex. Först tänker jag att det är ju otroligt vad lika det kan vara fast vi är så långt borta, men egentligen är det här området den sydligaste spetsen av det norra barrskogsbältet. Samma barrskogsbälte som hemma hos oss, i Sibirien eller i norra Kanada.
Fast snöleoparder eller så här fantastiskt turkosa sjöar har vi ju inte hemma.

På resa norrut

Vi blev i all hast medbjudna på en resa till det nordligaste hörnet av vår provins. Det var Jespers danwei (workunit) som ordnat en bussresa till Kanas, Kinas djupaste sjö, som ligger i hörnet där Kina gränsar till Ryssland och Mongoliet. Här är grönare och svalare än Urumqi men så har vi också åkt 14 timmar rakt norrut. Barnen lyssnar på "barnen på Frostmofjället" i ljudbok, superbra när det blir så många timmar i bussen.
Det får bli mer skrivet, och lite fler bilder, när vi kommer hem igen eftersom vi inte har Internet på hotellet här.

Gästblogg - A-bike och B-antning

Jag har i hela mitt vuxna liv vägt runt 100 kilo. Under de första 2,5 åren i Kina gick jag upp en del men vi hade ingen våg och jag tänkte inte så mycket på det, men en dag i februari 2010 ställde jag mig på en våg på ett köpcentrum i Thailand och den visade: 117 kg. Hmm, det här måste jag göra nåt åt tänkte jag och satte upp målet att cykla 300 mil 2010. Det verkar ha till viss del varit rätt recept för 1 år senare låg jag på 97 kg. I februari i år fick jag nästa tankeställare när jag snubblade omkull på isen och bröt handleden. Trots doktorns försäkran att det inte hade så mycket med vikten att göra bestämde jag mig för att plocka bort ytterligare kilon. Beslutet underlättades också av att jag känt av både fotleder och knän under det myckna cyklandet.
Att "banta" är på vissa sätt lättare när man inte är i Sverige, inte så att inte kinesisk mat är god, för det är den verkligen, utan därför att man kommer längre bort från sociala konventioner och fikabord. Metoder har jag inte så mycket till övers för så jag äter en rejäl frukost med havregrynsgröt 2-3 portioner med kanel och sen mer grönt och mindre annat helt enkelt. Läste nånstans att 0,5 kg i veckan är ett lagom tempo så jag har försökt att slå det. Eftersom jag är ingenjör så har jag fört statistik och gjort ett diagram som jag delar med mig av till er.
Mål? tja, att hamna långsiktigt runt 85kg (jag har köpt en A-bike för 90 kr av en granne och den har 85 kg som max vikt) men jag har ingen brådska. Tyvärr har trafiken blivit så illa här att den inte inbjuder till några nöjesturer på cykel, så jag försöker hålla hjärtat i gång med joggning 5 km varannan dag och så går vi mycket.

Jesper

Morgonmarknad

Kvarteren närmast oss, bakom huvudgatan, har en morgonmarknad som är berömd i staden. Många vi träffar säger att vi är lyckliga som kan köpa färska grönsaker billigt så nära vårt hus. Det är bara ett problem. Den stänger klockan sju (på morgonen alltså). När vi har gått förbi vid halv åtta så har till och med gatsoparna städat bort resterna efter marknaden.
Det kändes ju lite pinsamt att vi bott här flera år och inte varit på marknaden, så igårmorse fick barnen vänta på frukosten en stund medan vi gick på morgonpromenad. Klockan var 6.40 och vi möttes av en strid ström människor på väg från marknaden med kassar med färska grönsaker och frukt. Marknaden sträcker sig ett antal kvarter åt alla håll och var full av folk. Fina grönsaker (och fiskar, frukt, kött, grejer, kläder osv osv) och säkert billigt. Men veckohandla före klockan halv sju på morgonen, inte för oss.